PSYKISK OHÄLSA

Depression är en av våra vanligaste folksjukdomar och enligt folkhälsomyndigheten drabbas en av fem svenskar av depression någon gång under sin livstid. 

Deprimerade personer uppvisar en tydligt sänkt sinnestämning. De förlorar vanligtvis energi och intresset för vardagliga aktiviteter. Koncentrationsförmågan kan försämras, liksom förmågor som rör tankeverksamhet och beslutsfattande. Sömnproblem och viktnedgång är också vanliga symtom.

Den deprimerade personen tänker i negativa banor kring det mesta. Tillvaron känns meningslös, framtiden hopplös och ofta kan man uppfatta sig själv som värdelös. Det är vanligt med skuldkänslor och självmordstankar.

Man skulle kunna säga att en gemensam nämnare för alla dessa symtom är att den deprimerade personen ”försvinner in i sig själv”; att han eller hon tillbringar ofta mycket tid i ensamhet och förlorar intresset för vardagliga aktiviteter och sociala kontakter. Istället upptas mycket tid av egna tankar och känslor.

KBT­ behandling för depression bygger därför på att bryta detta mönster hos individen, d.v.s. att hjälpa den deprimerade med återfå kontakten med sociala relationer och meningsfulla aktiviteter samt att hjälpa klienten att avdramatisera eller ifrågasätta sina negativa tankar.

Tillsammans med terapeuten schemaläggs olika aktiviteter s.k. beteendeaktivering för att individen gradvis ska återfå kontakten med de meningsfulla aspekter av livet som ofta fanns tidigare, men som nu försvunnit. Vad det innebär är förstås individuellt men skulle kunna vara allt ifrån att t.ex. gå på bio med en vän eller motionera, till att bli mer delaktig i en nära relation. Genom att individen blir mer delaktig i sin vardag påverkas också tankarna om den egna personen positivt.

Att känna ett visst mått av ångest är normalt och underlättar för oss att undvika och fly faror. Men många människor lider av en ångest som inte står i proportion till den verkliga faran. Ångesten blir därmed ett allvarligt hinder för ett normalt liv.

Ångeststörningar finns av flera olika slag: Fobier, generaliserat ångestsyndrom, paniksyndrom, tvångssyndrom och post-traumatiskt stressyndrom.

PANIKSYNDROM

innebär att individen får intensiva ångestattacker med egentligen ofarliga kroppsliga symtom som skapar en rädsla för att dö, att bli galen eller på annat sätt förlora kontrollen. Typiska paniksymtom är andnöd, hjärtklappning, bröstsmärtor, yrsel, skakningar och svettningar. Personer med panikattacker söker ofta upp sjukhusens akutmottagningar eftersom de kroppsliga reaktionerna är så tydliga. Typiskt är att den drabbade gör en katastroftolkning av sina kroppsreaktioner, tolkningen späder på rädslan, rädslan ökar de kroppsliga symtomen och det uppstår en ond spiral som mynnar ut i en panikattack.

En vanlig behandlingsintervention innehåller därför flera beteendetest som får klienten att inse att att de skrämmande kroppsreaktionerna inte är tecken på en annalkande katastrof. Klienten får ibland också lära sig en speciell andningsteknik eller avslappningstekniker som dämpar kroppsreaktionerna.

Agorafobi kan utvecklas som en följd av panikattackerna. En agorafobiker är rädd för att uppsöka platser som är svåra att fly från och där ingen hjälp står att få om man drabbas av en panikattack, såsom folksamlingar, tunnlar, broar och bussar. Den bästa behandlingen är gradvis exponering där man under planerade och under kontrollerade omständigheter gradvis utsätta sig för det man undvikit kombinerat med beteendetest av olika kroppsliga reaktioner.

Terapeuten hjälper klienten att stegvis mobilisera modet att utsätta sig för faran och att hålla ut, tills ångesten släpper. I terapeutens närvaro får klienten en ny tro på sin egen förmåga att hantera situationen. Som en följd minskar också själva rädslan.

SOCIAL ÅNGEST

Social ångest är präglad av i lika delar stark rädsla att utsätta sig för sociala situationer och förväntansoro inför dessa sociala situationer. Ett ältande kan följa efter att ha deltagit i en social situation där man i detalj skärskådar sitt eget agerande, oftast med negativa tankar om sin prestation. Kärnan i social ångest är en rädsla för att bli granskad av andra. Även om den drabbade oftast rationellt förstår att ångesten är överdriven i förhållande till den reella risken, är sociala situationer så skrämmande att de uthärdas endast under stark ångest eller undviks helt och hållet. Personer med SAD är i regel rädd för två saker: 

• Att göra bort sig

• Att visa yttre symtom på ångest, t.ex. genom svettning, rodnad eller darrning

Personen med SAD är upptagen vid hur man uppfattas av andra, om man har gjort något som kan uppfattas som pinsamt, exempelvis att rodna. Fruktade situationer kan delas in i: 

• Presentationssituationer (t.ex. att ta ordet vid ett möte eller presentera inför en grupp)

• Interaktionssituationer (t.ex. att konversera på en fest)

• Observationssituationer (t.ex. att signera ett dokument när andra ser på)

Överlägset vanligast är rädsla för att tala inför andra, men även situationer så som att tala med auktoritetspersoner är vanligt förekommande. Man delar in social ångest i två former: 

• Specifik social ångest, som avser fruktan för specifika situationer (t.ex. att hålla ett föredrag)

• Generaliserad form, där man fruktar flera olika situationer

Social ångest kan bli mycket funktionsnedsättande. Att komma i kontakt med en potentiell partner, att skapa parrelationer och bilda familj kan vara svårt eller oöverstigligt för en person med social ångest.

Eftersom det ofta är omöjligt att helt undvika sociala situationer utvecklar personer med SAD ofta flera olika säkerhetsbeteenden, d.v.s beteenden med funktionen att man ska känna sig trygg och undvika en befarad social katastrof, så som: 

• Att hålla kaffekoppen med två händer för att inte spilla när man darrar.

• Att i tysthet repetera i huvudet allt man skall säga innan man säger det.

• Att man är överdrivet vänlig och följsam och aldrig hävdar en motsatt åsikt.

• Även om dessa beteenden i stunden kan inge en känsla av trygghet är de i stor utsträckning en vidmakthållande faktor av den sociala ångesten då de hindrar personen från att utsättas fullt ut för obehaget i situationen. Detta påverkar även uppmärksamheten såtillvida att den drabbade blir än mer fokuserad på sig själv snarare än på omgivningen.

Den bäst dokumenterade psykologiska behandlingen vid social ångest är KBT. Behandlingen är förhållandevis kort, 12–16 veckor, och präglas av en hög grad av struktur. I korthet kan man säga att behandlingen bygger dels på en psykoedukativ del och exponeringar, d.v.s att man på ett strukturerat sätt utsätts för situationer som väcker obehag i stigande ordning. Behandlingen är utmanande såtillvida att de innebär att man stegvist och på ett kontrollerat sätt möter fruktade sociala situationer enligt en stigande rangordning.

TVÅNGSSYNDROM

Tvångssyndrom eller OCD "Obsessive Compulsive Disorder"uppstår hos c:a 2 % av befolkningen. Tvångsproblem förknippas tyvärr ofta med ett stort mått av skam, vilket fördröjer både diagnos och behandling.

Tvångsproblem består av två delar: Tvångstankar, som är ofrivilliga, oönskade tankar som framkallar ångest och annat obehag och tvångshandlingar, som är viljestyrda handlingar vars funktion är att minska dessa obehag och förhindra upplevda risker.

Vanliga typer av tvångsproblem är rengöringstvång, som väcks av tankar kring smitta eller ämnen som förknippas med kroppsvätskor, eller kontrolleringstvång, som utlösas av rädsla för att orsaka farliga situationer, såsom brand, översvämning, bilolycka eller inbrott. Dessa rädslor leder i sin tur till tvångshandlingar som omfattande tvättning eller upprepade och tidskrävande kontroller.

Hos vissa personer kan tvångshandlingar också bestå av tankar i form av ramsor, böner eller bilder i form av "goda" bilder i stället för "dåliga". Vanligtvis leder tvångsproblem på sikt till ett utbrett undvikande av alla de tänkbara situationer som skulle kunna starta de obehagliga tvångstankarna och de tidskrävande tvångshandlingarna.

Behandlingen bygger på två delar: exponering, som innebär att individen utsätter sig gradvis för det som framkallar obehag, och responsprevention, vilket innebär att individen frivilligt avstår ifrån handlingar som reducerar obehaget.

Det är också viktigt att individens anhöriga utbildas och involveras i behandlingen. Dessutom är det viktigt att arbeta för att använda den tiden som tidigare ägnades åt tvångshandlingar efter framstegen riktas mot meningsfulla aktiviteter som ökar individens livskvalitet. För dem som deltar i en behandling som bygger på dessa grundpelare uppnår 75% en klar förbättring i sina problembeteenden.

Självkänsla är den grundinställning vi har till oss själva. Att uppleva sig älskad, sedd och accepterad som man är anses vara viktiga faktorer för att utveckla en sund självkänsla. Med låg självkänsla blir vi mer sårbara för depression, oro och ångest.

Det är vanligt att man vid låg självkänsla har en så kallad prestationsbaserad självkänsla som påverkas just av hur man presterar och vad dessa prestationer får för erkännande av andra. En sådan självkänsla kan göra en överdrivet sårbar för kritik och andras åsikter.

Utmattningssyndrom är en psykiatrisk diagnos som kan medföra både fysiska och psykiska besvär. Sjukdomen kan uppkomma efter en längre tid av stress eller andra svåra påfrestningar. Typ av besvär kan skilja sig från person till person, men vanligt är att man har ett flertal olika besvär t ex sömnproblem, känslomässiga, tankemässiga samt kroppsliga symptom. Typiska symptom är orkeslöshet, oro, ångest, nedstämdhet, koncentrationssvårigheter, svårigheter att planera och genomföra uppgifter, yrsel, värk, hjärtklappning, ljudkänslighet och magbesvär. Dessa symptom kan både förvärras långsamt över tid och dyka upp plötsligt. En del personer som får utmattningssyndrom kan också bli deprimerade, men det är inte alla som blir det.

Diagnosen utmattningssyndrom ställs av psykolog eller läkare om svår stress pågått under minst ett halvår, och att det senare lett till flera stressrelaterade symptom som pågått i minst två veckor. Ibland är det också nödvändigt att bli sjukskriven från arbetet en kortare eller längre period. Det kan ta tid att bli helt återställd, men de allra flesta blir friska igen. Det är inte ovanligt att man blir mer stresskänslig efter att ha haft utmattningssyndrom, men många blir också bättre på att tolka kroppens varningssignaler.

Sjukdomen kan delas in i tre faser: förstadiet, den akuta fasen och återhämtningsfasen. Under förstadiet, när balansen mellan stress och återhämtning inte varit tillräcklig börjar kroppen signalera att stressnivån är för hög genom att uppvisa olika stressrelaterade symptom. Innan kroppen blir helt fysiskt och psykiskt utmattad kan uppkomsten av utmattningssyndrom förhindras om symptomen uppmärksammas och förändringar görs i tid för att minska stressen. Ofta är det stress från arbetslivet som ligger till grund för utmattningssyndrom, men också påfrestningar i privatlivet, såsom dödsfall, arbetslöshet, separationer, sjukdomar konflikter eller ekonomiska problem kan också leda till utmattning.

Den vanligaste psykoterapeutiska behandlingsmetoden vid utmattningssyndrom är KBT,  kognitiv beteendeterapi. Behandlingen pågår normalt i 12-18 veckor.

Posttraumatiskt stressyndrom (PTSD) är benämningen på den reaktion eller tillståndet som kan uppkomma efter en eller fler traumatiska händelser. Detta kan vara händelser som personen själv upplevt eller har bevittnat allvarliga, skrämmande, livshotande eller traumatiska händelser som t ex katastrofer, fysisk eller psykisk misshandel, rån, olyckor, tortyr, våld i nära relationer eller sexuella övergrepp. Själva diagnosen PTSD kan endast ges om ovanstående kriterium möts, och att symtomen speglar de olika symtomkluster som finns. 

Det är vanligt att man försöker undvika att tänka eller minnas händelsen, och till och med yttre stimuli som kan påminna en om händelsen. Den vanligaste kategorin av symptom vid klassificering av PTSD är återupplevelser av händelsen som kan uttrycka sig på olika sätt. Den andra är undvikanden, det att man försöker undvika att närma sig minnet/traumat både verbalt men också i form av personer, platser eller situationer som påminner om den. På så sätt skapar dessa två kategorier av symtom en ond cirkel där bearbetningen aldrig blir gjord eftersom att man undviker traumat.

PTSD kan påverka ens vardagliga funktion kraftigt i den mån att man kan vara lättirriterad, få dålig sömn och ha svårt med koncentration. Det finns dock bra och evidensbaserade behandlingar att få, läs mer om PE längre ned på sidan .

Ett personlighetssyndrom innebär ett varaktigt mönster av upplevelser, känslor och beteenden som avviker från det förväntade och accepterade i den miljö personen finns. När avvikelserna innebär ett lidande eller en funktionsbegränsning så talar man om personlighetssyndrom. Personlighetssyndrom gör det svårare för individen att skapa sig en fungerande och stabil vardag, anpassa sitt beteende till diverse situationer, upprätthålla positiva relationer med andra och få en stabil tillvaro på arbetsplatsen.

Personlighetssyndrom brukar delas in i tre olika kluster. Det första omfattar udda och excentriska personlighetssyndrom, det andra inkluderar personlighetssyndrom med dramatiska och impulsiva beteendemönster och det tredje ångestpräglade personlighetssyndrom.

De första symptomen utvecklas vanligtvis under tonåren. Det finns en hög grad av samsjuklighet med andra psykiatriska tillstånd, som depression och ångest. En individ med personlighetssyndrom löper också högre risk för missbruk.

Studier har visat att du inte behöver träffa din psykolog eller psykoterapeut på en mottagning för att terapin ska ha god effekt. Beroende på problematik och klientens preferenser kan behandlingen vara lika effektiv online som den hade varit på en traditionell psykologmottagning. De senaste årens restriktioner och brist på fysiska möten har snabbt påskyndat behandling över video. Det finns många fördelar med behandling på nätet: 

• Det kan vara bekvämare eftersom du inte behöver resa för att träffa din terapeut. 
  

• Det gör det möjligt för människor som normalt inte skulle söka hjälp att få tillgång till vård.

• Du kan få snabbare hjälp.

• Större flexibiltet.

Det ända du behöver för att genomföra mötet via en videolänk är en dator, padda eller mobiltelefon. Det betyder att du kan befinna dig var som helst där det finns en fungerande uppkoppling och få ett stöd som är anpassat till just dig, oavsett var du befinner dig.

Du behöver inte ladda ner någon särskild app för att delta. Du får en inbjudan via mejl med länk till mötet. Du loggar in på websidan genom att identifiera dig tryggt och säkert med ditt BankID. Vid överenskommen tid ringer jag upp dig.

Se till att du har en snabb och stabil internetuppkoppling. Testa gärna att logga in innan din bokade tid. Använd gärna en enheten med stor skärm i första hand. Tillåt delning av mikrofon och kamera om du blir tillfrågad om det.

Kognitiva och beteendeinriktade terapier (KBT) är psykologiska behandlingsmetoder med vetenskaplig förankring och som visat sig vara verksamma vid en rad olika problemområden. Patienten och terapeuten arbetar tillsammans för att kartlägga och förstå problem i termer av sambandet mellan tankar, känslor och beteenden samt hur detta hänger ihop med patientens aktuella livssituation och livshistoria.

Grunden i den kognitiva modellen är att känslomässiga problem har sin grund i hur vi uppfattar det som händer oss. Det är ett känt faktum att en situation aldrig upplevs exakt lika av två personer. Detta talar för att våra upplevelser och föreställningar inte speglar verkligheten på ett exakt, objektivt sätt.Det är inte ting i sig själv som skapar problem för oss, utan hur vi upplever och förhåller oss till dem.

En viktig grundtanke är att vi i varje situation vi hamnar i påverkas av fyra olika aspekter:

1. Våra känslor

2. Våra tankar

3. Våra beteenden

4. Våra kroppsreaktioner.

Dessa fyra antas också vara intimt sammanvävda med varandra, så att man kan påverka den ena aspekten genom att förändra en annan.

En annan grundtanke inom KPT är att våra uppfattningar om oss själva, andra och omvärlden börjar etableras redan i vår barndom, den samlade erfarenheter vi gör blir på ett sätt en konstruerad föreställning vi har om oss själva. När vi väl har lärt oss att världen är på ett visst sätt så kommer vi också att präglas av just detta i det vi upplever. Våra kognitioner guidas av våra tidigare upplevelser. Detta kallas för att vi har utvecklat ett schema. Ett schema bygger på ett grundantagande, som säger något viktigt om oss själva, t ex ”jag är inte värd att älskas” eller jag är misslyckad”.

Schemat innehåller utöver grundantagandet en massa andra övertygelser eller villkorliga antaganden som fungerar som regler (livsregler) som vi lever efter, t.ex. ” jag måste vara andra till lags, annars blir jag övergiven” ”jag måste alltid göra bra ifrån mig, om inte, vill andra se mig som en bluff”. Reglernas funktion är bl.a. att skydda oss mot obehagliga känslor och tankar. Om vi lever och styrs av sådana livsregler, så finns det skäl att tro att schemat inte är riktigt funktionellt och behöver därför förändras.

Behandling med Unified Protocol (UP) skiljer sig från många andra KBT behandlingar i det att man behandlar alla typer av känslomässiga besvär inom ramen för samma behandling. För att göra detta har man behövt identifiera vad som är den gemensamma grundläggande orsaken för återkommande, plågsamma känslor som hindrar en i ens vardag.

En gemensam nämnare för känslor är att de sitter i kroppen och att de känns på ett visst sätt. Vid ångest sprids exempelvis ett obehag i kroppen och kroppsliga symptom som exempelvis hjärtklappning, en upplevelse av andnöd eller yrsel kan uppstå. Vid sorg kan en matthet och energilöshet drabba en. Sådana upplevelser får oss att agera på ett visst sätt som ofta är hjälpsamt för oss. Rädsla får oss att undvika farliga saker. Sorg får oss att gråta, vilket signalerar till andra att vi behöver stöd, och att spara på vår energi genom en viss ökad tendens till passivitet. 

Det gemensamma är att det är hur känslan känns i kroppen som motiverar oss att agera, hade den inte känts på ett speciellt sätt hade vi inte agerat. Hur känslor känns i kroppen är så att säga bränslet för hur vi agerar, upplever och värderar oss själva och vår omgivning. Ibland råkar vi ut för långvariga och svåra känslomässiga påfrestningar. Detta kan leda till att kroppsupplevelsen blir så obehaglig att vi börjar försöka undvika att känna våra känslor eller att vi agerar på dem oavsett om det är hjälpsamt för oss eller ej. 

När vi undviker våra känslor eller agerar på dem bara för att de ska minska i intensitet så signalerar vi för oss själva att känslan inte är tolererbara eller går att hantera. Det är lite som att tidigare erfarenheter berättar för oss hur vi skall uppfatta vårt känsloliv. Är känslor tolererbara acceptabla företeelser som hjälper oss i vår vardag eller är de farliga, skadliga upplevelser som hindrar oss från att leva vårt liv?

I UP har man tagit fasta på ovanstående kunskap och riktat in sig på att hjälpa personer möta svårhanterbara plågsamma känslor för att ge dem erfarenheten av att de kan bära på/hantera eller möta dessa känslor. Sådana erfarenheter har visats leda till att vi uppfattar våra känsloreaktioner på ett annat sätt som inte är lika hindrande och plågsamt för oss.

I början av behandlingen görs analyser av ens känsloliv för att terapeut och patient skall känna igen och förstå vilka känsloreaktioner som är till besvär för oss, vad som triggar dem och vad det är som gör att de återkommer i tid och otid. Efter detta lära man sig att möta känslomässiga reaktioner genom att rikta sin uppmärksamhet mot dem i nuet utan att värdera dem. Detta eftersom många ohjälpsamma reaktioner på känslor innefattar att vi riktar oss bort från nuet, som exempelvis vid oro eller grubblande, eller att vi är överdrivet stränga mot oss själva, som vid självkritik. 

Efter detta kommer speciellt fokus ligga på att analysera ens tankemönster. De flesta känslor påverkar vårt sätt att tänka och genom att medvetandegöra och ifrågasätta vissa antaganden vi gör om oss själva och andra kan vi våga ta fler steg mot att närma oss de känslor som är till besvär för oss. Efter detta kartläggs hur vi undviker våra känslor genom specifika beteenden. Detta för att vi gradvis skall kunna motverka dessa beteenden för att få villkorslösa och tydliga erfarenheter av att känslan är tolererbar. 

Slutligen så genomförs ett antal övningar som visat sig väcka upp liknande kroppsupplevelser som vissa känslor. Detta för att öva på att kunna tolerera hur dessa känns, i en kontrollerad miljö. Framåt slutet av behandlingen vävs alla färdigheter ihop i en längre så kallad exponeringsfas. Här definierar man ett antal situationer i ens vardagsliv som ger oss möjlighet att möta känslor där de uppstår på det sätt som beskrivits ovan för att vänja oss vid dem och ge oss erfarenheter av att känslorna inte behöver vara vår fiende. Behandlingen avslutas med att en konkret plan sätts upp för hur man ska fortsätta arbeta med att hantera svåra känslor i framtiden.

Behandlingen som du deltar i kallas prolonged exposure (PE), på svenska förlängd exponering. Med exponering avses här att möta tankar, känslor eller situationer som du vanligtvis undviker på grund av att de väcker obehag. 

Behandlingen innehåller två huvudsakliga delar. Den första delen består av imaginativ exponering, där du upprepade gånger visualiserar traumat för ditt inre öga. Den andra delen består av exponering in vivo, där du möter ofarliga situationer som du, på grund av rädsla, har undvikit sedan din traumaupplevelse. 

Många människor som har varit med om ett trauma försöker att undvika tankar och känslor som är förknippade med händelsen. På ett liknande sätt undviker många människor situationer, platser och aktiviteter som påminner om traumat, eller som helt enkelt känns skrämmande. Men trots att undvikande beteende kan få dig att känna dig väl till mods på kort sikt, så gör ett undvikande beteende snarare problemet värre på lång sikt. Det hindrar dig från att övervinna dina rädslor. Exponering in vivo och imaginativ exponering adresserar de här problemen och fungerar på liknande sätt.

Hur fungerar exponering? Jo, när man under trygga förhållanden och på ett systematiskt sätt möter fruktade minnen eller situationer händer flera saker.

1. Genom att återbesöka minnet bearbetar du känslomässigt den traumatiska upplevelsen och förstår den på ett annat sätt.

2. Du lär dig att det inte är farligt att tänka på en traumatisk händelse, att känna obehag eller att vara ångestfylld.

3. Du blir inte lika rädd för andra situationer som påminner om traumat.

4. Du kommer till insikt om att du kan hantera din rädsla och ångest, vilket ökar ditt självförtroende.

5. Slutligen kommer du att lära dig att upprepad konfrontation med minnen eller situationer som du tidigare har undvikit gör att rädsla och ångest gradvis minskar. Med andra ord känner du dig återigen relativt bekväm i dessa situationer. Vi kallar detta för habituering, vilket är en process som innebär att ångest minskar. 

När man håller ut och stannar i en skrämmande men ofarlig situation tillräckligt länge och återvänder till den tillräcklig ofta, blir man helt enkelt mindre rädd för den. På ett sätt liknar det att ”hoppa upp i sadeln igen”